Gottfried Grafström, www.gotte.nu

Mitt CV
Führertrilogin - sceniska verk om Tredje Riket


Snabbresumé av Gottfried Grafströms kamp för att få tre sceniska verk iscensatta - här paketerade som Führertrilogin

Det hela började som ett stöddigt, klart dumdristigt projekt jag sjösatte i kölvattnet efter framgången med Sjung vackert om kärlek (premiär på Dramaten i Stockholm1973, plus 24 uppsättningar sen dess). Jag ville försöka förstå den sociala dynamiken bakom den tyska nazismen, vilket är näst intill omöjligt om man inte visar hur Adolf H. själv tolkade och utnyttjade situationen. Det mest vanskliga och stötande med idén var nog att den krävde viss identifikation – i mitt fall byggd på barndomsupplevelser som har präglat mig. I likhet med t ex George Steiner, Barbro Eberan, Simone Weil, Richard Matz och många andra har jag aldrig upplevt Das Dritte Reich som en historisk kuriositet. Om man gör det, då tror jag det är svårt att trumfa igenom den sorts värderingar och attityder som skulle kunna förebygga nya versioner av denna sociokulturella tyska tragedi.

Vår tafatthet på den här punkten avspeglas i vuxenvärldens oförmåga att erkänna sina felbedömningar. Det gör att inte ens vi som stått utanför världskrigen har sluppit skadas av stämningarna, inte minst mentalt. I Carl Fredrik Reuterswärds självbiografi Titta, jag är osynlig! (1988) skriver författaren om ”ovissheten, den värkande oron, ångesten och mörkret som inflammerade handlingar och samtal. De vuxnas ångest som omedvetet sögs upp av oss barn och levdes ut, i bästa fall, i mardrömmar och krigslekar”. Gösta Fribergs diktsamling Andra världskriget på Söder (2012) gestaltar samma slags konsekvenser: ”Vad kunde vi annat göra än att leka oss ur den ångest/som sipprade ner från de vuxnas/oförståeliga värld?” Själv växte jag upp i en mellansvensk bruksmiljö, där de dolda motsättningarna också blev hängande i luften. (Skrev ner en del episoder och frågor då, med baktanken att ta upp dem senare i livet. Har dock aldrig fått några svar jag upplever som fullt trovärdiga, varken förr eller senare.)

1. En ren bifigur

1975-79 skrev jag ca fyra oerhört svårbedömda grovmanus som kretsade kring de sociala trauman som kan yttra sig som nån typ av nazism eller fascism. Materialet diskuterades seriöst i Dramatens repertoarråd och av tilltänkta regissörer, främst Per Verner-Carlsson. Vi blev aldrig eniga om något av mina koncept. Herbert Grevenius försökte hjälpa mig och tog kontakt med tv-teatern. Där beställde man ett manus, byggt på det politiska kaoset i München 1923-24.

Greppet var tidsbundet dokumentärt. Flera scener gick därför ut på att nazistiska data saknade den laddning de senare har fått, bl a hakkorset. Det antyds redan av titeln - En ren bifigur (1984). TV anslog tid och resurser för inspelning av mitt färdiga manus, med Urban Lasson som regissör. Produktionsplanen snubblade på målsnöret. Ingrid Dahlberg ringde och sa att man tvingats skära ner antalet produktioner av budgetskäl. Mycket tyder på att det var ett svepskäl.

För när jag senare bad Stockholms Stadsteaters Lars Bjurman och Kåre Santesson ta ställning till manuset visade det sig - som väntat - att man vägrade acceptera vissa tidstrogna moment. Man ville bibehålla de gängse demoniseringarna. Dvs. de grepp som enligt bl a mig saboterar våra möjligheter att förebygga liknande tragedier i framtiden.

2. Passion och pansar

Jag satsade i nästa vända på ett mer civilisationskritiskt grepp, på en fritt uppdiktad konfrontation mellan världsbilder. Dock med en historisk inramning. Handlingen utspelar sig i Wien 1927, dvs. i en stad som då kokade av blodiga kravaller. Adolf H. var belagd med förbud att tala offentligt och reste under täcknamnet Wolf Eidhalt, ett anagram. Jag konfronterade Wolf med en av mina ungdomshjältar, Wilhelm ”Willi” Reich, som bl a skrev en viktig bok med titeln Fascismens masspsykologi (1932). Pjäsen blev döpt till Passion och pansar (1991).

Det fanns planer på att sätta upp den på Orionteatern med Lars Rudolfsson som regissör och Ernst-Hugo Järegård som Wolf E. Ödet ville annorlunda. Orion gick i konkurs efter en uppsättning av Tre systrar, Lars Rudolfsson fick sen uppdraget att regissera Kristina från Duvemåla och Ernst-Hugo blev allvarligt sjuk.

Passion och pansar är den del av trilogin jag själv sätter högst. Den anvisar psykologiska och medicinska utvägar ur de morbida labyrinter historien ofta består av. Tyvärr hann jag aldrig slutföra mitt manus efter konstens alla regler, så det har en del skavanker och olösta dramaturgiska knutar kvar.

3. Fan i båten

Stycket är designat som en intellektuell fajt på en konferens i ledarskap, avsedd att framföras i just såna sammanhang. Det är en vass text kring ”de långa knivarnas natt”, Röhmkuppen den 30 juni 1934, som bl a ses ur systemteoretiskt perspektiv. Denna point of no return i samtidshistorien är märkligt förbisedd av de annars så flitiga kolportörerna av moraliteter med nazimotiv. Texten belyser de strukturella krafter som gör vissa beslut närmast ofrånkomliga, trots att aktörerna i många fall har velat slippa fatta dem.

Kort sagt, det rör sig om ett försök att förstå varför det gick som det gick. Manus har upplevt ett par readings, i regi av Allan Svensson och med Egerbladh-Villman och Vicky von der Lancken och som co-producenter.

Verket var produktionsklart 2003, kortat till en timme och rollbesatt med dubbla lag skådisar. Men när Vicky v d L kollade marknadsläget fick hon kalla fötter. Konjunkturen pekade på nergång inom konferensbranschen. Projektet blev lagt på is. För tillfället, hette det. Men alla vet vi ju att inställda projekt är svåra att återuppliva. De medverkande skingras som regel. Inte minst började jag själv undra om formatet var så gångbart som jag först trodde. Jag fruktade att den diskussion stycket väcker går högt över huvudena på ett genomsnittligt auditorium. Den vädjan från scenen som avslutar spelet kan i värsta fall bli bemött med generad tystnad, eller…?

Trots att de aktivt engagerade nazistiska maktutövarna inte längre är i livet utövar de fortfarande en dunkel fascination. Men tonarten i skildringarna håller på att förändras. Kanske är timingen äntligen mogen för att avmagnetisera och trivialisera epoken? Det mesta pekar på det.

PS. Det kan verka långsökt att kalla de tre manus som här presenteras för en trilogi. De har ytterst lite gemensamt, bortsett från ämnesvalet. De gestaltar det onda som hänt utifrån helt skilda synvinklar. Men det tror jag snarast är en styrka. DS.

Fotnot. 2011 utkom det en bok som bekräftar den verklighetsbild jag har gestaltat i Fan i båten. Om projektet skulle återupptas bör den integreras med det övriga källmaterialet. Boken är skriven av amerikanen Erik Larson och bär titeln In the Garden of Beasts. Där berättas om vad USA:s Berlinambassadör och hans familj upplevde i början av 30-talet. Den visar t ex hur svårt det var att få bukt med den spontant laglösa terror som framför allt SA bedrev.

 

© Gottfried Grafström, Kloka Huvuden AB, www.gotte.nu, tankesprak (snabel-a) gotte.nu

070-810 76 25

www.basist.org